I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.
Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.
Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…
Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.
Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.
Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.
![[3/5]](http://tankarochmer.files.wordpress.com/2008/08/betyg30.gif)
Betyg: tre av fem.
kan inhandlas bland annat hos AdLibris.
Jag begriper verkligen inte vad den rödgröna oppositionen m.fl. klagar över gällande regeringens godkännande av konsortiet Nord Streams gasledningsbygge genom Östersjön.
Man klagar på miljörisker och – framförallt – på att regeringen nu bidrar till att de europeiska länderna kommer att bli än mer beroende av rysk gas och att det stora hemska odemokratiska Ryssland därmed stärker sin makt och sitt inflytande över Europa.
Men snälla nån, sluta förvänta er att Sverige skall leka något slags riddare på vit häst, som ensamt skall läxa upp övriga europeiska länder som om de vore olydiga och mindre begåvade barn! Nej jag tycker inte heller att beroende av resurser från en stor makthungrig diktatur med kasst track record är en vidare bra idé, men det är faktiskt upp till länderna i fråga att själva besluta om. De har ställt sig i en oroande beroendeställning till Ryssland och dess bolag Gazprom, som bevisligen inte tvekar att vrida åt kranarna, och jag hoppas nötterna är beredda att ta konsekvenserna därav. Vad gäller miljöriskerna så intygar miljöministern att miljökraven nu har blivit tillgodosedda, och jag ser ingen anledning att misstro detta.
Oppositionen må klaga högljutt nu, men jag tror nog att de hade gjort samma sak om de hade varit i makten.
I kvällens Agenda på SVT2 diskuterades hur bemötandet av Sverigedemokraterna fungerat på sistone, med bland andra Maud Olofsson och Mona Sahlin i studion. Kort sagt tycker jag debatten kan summeras enligt följande:
-
Inga nya partier duger, Sverigedemokraterna definitivt inkluderade; De är populistiska enfrågepartier och är inte trovärdiga. (Inga av de etablerade partierna startade uppenbarligen som “enfrågepartier”.)
-
Väljarna är korkade oinformerade stackare som förr eller senare bör ta sitt förnuft till fånga. De har inte förstått vad Sd vill, och vad väljarna ger uttryck för i exempelvis opinionsundersökningar behöver inte tas på allvar. Tids nog kommer de att förstå hur de skall tycka, tänka, känna och – framförallt – rösta.
För min del lutar det alltjämt mot ett fortsatt förtroende för den borgerliga alliansen, men alldeles oavsett vad man tycker om högern, vänstern och de av muslimer oroade sverigedemokraterna så tycker jag att debatten mer än något annat visade hur innerligt de etablerade partierna uppenbarligen fortfarande behöver lära sig ödmjukhet. Väljarnas åsikter tycktes för dem betyda föga.
Som man (inte) ropar får man (inte) svar. Jag hade egentligen inte tänkt gå och rösta i valet till Europaparlamentet den 7:e juni. Jag är intresserad av politik och brukar alltid rösta i riksdagsvalen, men som ett resultat av hur osynlig EU-debatten är och hur obefintlig mediebevakningen av vad som händer nere i Bryssel är kände jag mig både oengagerad och oinformerad. Jag har dock sedermera ändrat inställning.
Just precis på grund av mediernas hutlöst låga intresse för och fokus på EU, och just precis på grund av att media först tillbringar år efter år med att totalt försumma rapporteringen om EU-politiken för att sedan – bara veckor innan valet – oja sig över folks låga intresse för detsamma(!), just därför tänker jag gå och rösta! För att visa dem att deras fördummande behandling av folk, och brist på rapportering om något som är så viktigt, inte biter på mig.
De beslut som dagligen fattas nere i Bryssel (och Strasbourg) är av lika stor betydelse för våra liv och vår framtid som den pajkastning och inavel som äger rum i riksdagen. Allt mer beslutsfattande äger rum inom den europeiska unionen. Låt inte medias olyckskorpars profetior om en dum och ointresserad svensk befolkning besannas! Kolla upp de partier du tycker verkar intressanta, och gå och rösta du också!
Jag sitter och lyssnar lite från och till på riksdagsdebatten om vårbudgeten, och skillnaderna mellan alliansregeringen och oppositionen har aldrig känts större: Alliansen manar till försiktighet och en ekonomi i balans, medan vänstern skriker efter mer lån. Mer lån till allt, trots att Sverige mig veterligt fortfarande har en ruskigt stor statsskuld. Mer lån, trots att det bara kommer att öka vår börda längre fram. Mer lån, trots att man inte visar någon övertygande vilja att sedermera betala av dem. När ekonomin väl går bra brukar inte skuldavskrivningar ligga särskilt högt på agendan, eftersom det alltid finns hål att fylla och eftersom det alltid finns folk som vill ha mer. Det måste väl ändå vara en seriös ambition att på sikt bli av med statsskulden?
Jag vet inte vilken sida som har rätt, det lär framtiden utvisa. Vi sitter still i båten. Kanhända är det rätt väg. Kanhända väntar ett isberg i horisonten. Ingen vet. Men i valet mellan alliansens sansade ekonomiska politik och vänsterns SMS-lånepolitik väljer jag alliansen. När i historien har någonsin sedelpressen gjort någonting bättre, annat än på mycket kort sikt? En redig baksmälla brukar vara följden.
Det sagt så hoppas jag dock att regeringen förmår satsa lite mer på landets unga arbetssökande. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög, och det är viktigt att någon gång få arbetslivserfarenhet, om så genom konstgjord andning.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, vårbudgeten, Anders Borg
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) fortsätter sitt korståg för ordning och reda i skolan. Gott så. Alliansregeringen är nu överens om att elever i grundskolan ska kunna tilldelas en skriftlig varning, och en rektor ska också få rätt att stänga av grundskoleelever i max en vecka, och vid högst två tillfällen per kalenderhalvår "om det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero", skriver SvD och DN.
Strålande, säger jag! Avstängning måste vara en möjlig åtgärd för skolan i svåra fall. Det stora flertalet skall inte behöva lida för några få rötäggs missgärningar. Jag har svårt att förstå hur det inte kan vara möjligt redan idag.
Jag hoppas dock att skolan också får tillräckligt med resurser för att kunna ge både bråkiga och övriga elever det stöd de behöver. Jag är för en väldigt restriktiv användning av skattepengarna, men så vitt jag kan minnas skars det ner fruktansvärt mycket på skolkuratorer, lärare etc. under 90-talskrisen (och jag har inte hört att skolan skulle ha fått mer pengar sedan dess), vilket säkerligen ställer till med onödigt lidande än idag.
Jag lyssnade just på SR P1:s program Kaliber, och deras tredje program om Sverigedemokraterna. Där deras tidigare program belyst SD:s rasistiska och främlingsfientliga sidor vände man den här gången strålkastaren mot det våld och de trakasserier SD råkar ut för. Programmet gjorde mig så upprörd – och rent utav förbannad – att jag med nöd och näppe orkade lyssna igenom hela programmet.
Sverigedemokrater som hotas, misshandlas och vars egendom utsätts för skadegörelse; Möten som allvarligt störs och överröstas (trots att “störning av allmän sammankomst” är ett lagbrott); Stenar som kastas. Och ansvariga för allt detta tycks vara AFA (Antifascistisk aktion) m.fl. grupper på den extrema vänsterkanten. Ung vänster vägrar fördöma det hela, och resten av det officiella Sverige, i form av övriga politiska partier och polisen, väljer att förhålla sig passiva.
Denna uppenbara brist på respekt för de demokratiska spelreglerna – att Sverigedemokraterna har samma rätt att verka som övriga politiska partier – får mig nästan att vilja lägga min röst på SD, som stöd och ren protest. Och detta trots att jag inte i övrigt sympatiserar med partiet.
EDIT: SvD har en läsvärd ledare på temat yttrandefrihet.
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, demokrati, politik.
Senaste kommentarerna