Jag önskar att jag hade något slags bloggduglig bärbar manick jag kunde skriva och helst också posta blogginlägg från on the go. Jag kommer oftast på saker jag skulle vilja skriva om när jag inte sitter vid datorn, exempelvis ute på promenader eller på bussen eller så, och till dess jag kommit hem igen har inspirationen som regel trutit. Min laptop är lite för stor, tung och otymplig, och min mobiltelefon är för begränsad…
Men vad skall jag egentligen skaffa för något?
En liten netbook? Kanske, men de är väl inte heller direkt något man kan skriva på medan man går.
En iPhone? Lockande, men en kontant prislapp på 5500-7500 kronor känns direkt oskäligt – för de pengarna kan man få en hel laptop! Och, nej, att köpa en för “1kr” och sedan betala av på den med ränta i X antal år känner jag mig alldeles för ekonomisk för. I slutändan har man betalat både en och flera tusenlappar extra.
En annan ny mobiltelefon som är billigare än en iPhone? Ja, detta alternativ känns mer lämpligt. iPhonen verkar onödigt kraftfull för mina behov – en kraftfull spelmaskin är ju för all del kul, men snabb 3D-grafik och massor med gigabyte i minne behövs inte för att kunna blogga, surfa och skriva e-post. Det vore ju bra om det gick att posta blogginlägg med bilder i dock. Frågan är om det finns någon trevlig lagom kraftfull bloggmobil i lämplig prisklass…
Jag bara måste tipsa om den härliga japanska låten “Bad apple”, och musikvideon därtill, sedd här ovan. En textad (engelska + japanska) version av videon finns här. Figurerna i videon (samt musiken tycks det) är från en japansk dataspelserie kallad Touhou. Jag älskar japansk musik och en hel del japansk populärkultur och kläder, och den här videon är ett charmigt och stilfullt exempel på detta. Extra imponerande är att spelen är skapade av en enda person och inte av något stort spelföretag – till och med animationen i den här videon är skapad av ett fan(!).
Spelen då, är de något att ha?! kanske vän av ordning undrar. Sanning att säga så har jag inte vågat testa dem, då de ser mördande svåra ut med fiendeeld som täcker hela skärmen i komplexa mönster… Här är en spelsekvens ur ett av de senaste spelen i serien: 東方地霊殿 (Touhou – Subterranean Animism).
Nu har det gått mer än en vecka sedan jag såg Sherlock Holmes på bio, men jag tror mig ändå ha den friskt nog i minnet för att kunna skriva ihop en recension. Kort kan jag säga att även fast den här filmens Sherlock Holmes skiljer sig en hel del från hur Sherlock Holmes traditionellt brukar gestaltas (med lugn, tålamod och så den där typiska huvudbonaden) och från hur jag föredragit att se honom, så bjuds man här ändå på en trevlig och fartfylld filmupplevelse klart över snittet.
Robert Downey Jr:s Holmes är förvisso alltjämt ett geni men också en häpnadsväckande slagskämpe med humor och glimten i ögat – rätt så långt från den något träiga skepnad han kunde vara i böckerna. Istället för att spela ned eller överseende romantisera över Holmes instabila psyke låter man det här få en framträdande roll, vilket är en mycket god gärning. Den som alltid mycket vackre och kompetente Jude Law spelar här en något yngre Dr. Watson än man är van vid, och även fast hans Watson känns tämligen platt och ointressant så gör han ändå vad han skall.
Handlingen är inget mästerverk och har väl hål ungefär lika stora som stilla havet är djupt (tycker jag, utan att mer ingående ha studerat den så här i efterhand), men den hänger ändå ihop full tillräckligt för att duga för stunden. Holmes ställs inför en gåta som kan skaka hela det brittiska imperiet och i utsträckningen världen, och ställd inför en fiende som tycks kunna hantera ren svart magi tvingas han till och med ifrågasätta sin tro på själva vetenskapen. På vägen bjuds vi på ett antal – faktiskt – mycket underhållande bataljer.
Summa summarum bjuder denna “nya” Holmes utan att vara ett allt för minnesvärt mästerverk ändå på en mycket underhållande och fartfylld berättelse med äventyrsmatinékänsla, som trots sina dryga två timmar aldrig känns för lång eller ointressant. Jag tackar definitivt inte nej till efterföljare.
Den är blå! Ja, min nya kamera alltså – en Canon IXUS 95 IS. Jag köpte den idag som ersättning för min förra kamera som ju havererade för någon vecka sedan. Så här långt måste jag säga att jag gillar den stort!
+ Den är blå! + Den tar bra bilder. + Den har en bra makrofunktion (exempel). - Baksidan är inte vackert blå och har dessutom billigt plastiga knappar.
Jag köpte den främst för den blå färgen (jag är utled på silverfärgade kameror) och den väl tilltagna makron med enbart 3cm närgräns. Kameran finns även bland annat i en alldeles fantastisk rosa färg! Vore jag kvinna hade jag helt klart skaffat den istället.
Härom veckan nådde jag efter några månaders spelande i The Lord of the Rings Online: Shadows of Angmar spelets maxnivå (50) och införskaffade därför spelets första expansion The Mines of Moria, i vilken maxnivån höjs (till 60) och man kan hjälpa dvärgarna att bege sig in i och återta deras väldiga, förlorade stad Moria, belägen under Dimmiga Bergen, och sedan också börja utforska världen till öster om sagda bergskedja.
Utvecklarna Turbine har verkligen gjort ett fortsatt mycket bra jobb med att visa sin tolkning av Sagan om ringen och Tolkiens värld. Efter att ha sett brödraskapet lämna Rivendell (Vattnadal) på sitt farliga uppdrag i öster följer man här i deras spår, för att hindra fienden i dess sökande efter ringen och för att slåss mot deras ansamlande styrkor.
Turbines version av Moria består till skillnad från Peter Jacksons film mer av pampiga dvärgasalar än kolsvarta vindlande gångar, vilket man nog skall vara glad för då det kanske hade blivit tämligen mörkt och trist annars. Själva känslan när man första gången lämnar den öppna världen och dagsljuset, inträder i Morias dystra välkomstsal där de återvändande dvärgarna börjat fortifiera sina positioner (stora bilden nedan) och hör den pampiga musiken och bergets knarrande ekande är verkligen svårslagen.
Observera dock att jag spelar spelet på absolut lägsta möjliga grafikinställningar, då min laptop grafiskt är klent utrustad, och att spelet garanterat ser betydligt snyggare ut än på bilderna nedan för de allra flesta. Min dator når faktiskt inte riktigt upp till spelets rekommenderade miniminivå. *skäms*
(Här är lite bilder på hur snyggt spelet egentligen är.)
Spelet har flutit på acceptabelt tidigare ute i det fria, men inne i Morias salar, där datorn inte bara måste rendera mark och klippor etc utan också måste visa väggar och tak – tredimensionella objekt runt om alltså – rullar spelet på min dator på plågsamt segt. Jag valde därför att skippa så gott som alla quests och pressa mig igenom Moria på kortast möjliga tid för att istället fortsätta ut i det fria öster om bergen, till alvernas Lothlórien, där allt rullar på mycket bättre igen. Synd, eftersom Moria är både stort och imponerande, men detta är alltså inget som vanliga spelare av spelet behöver känna sig tvingade att göra. Nåväl, jag ränner just nu runt i alvernas skogar, med siktet inställt långt borta i sydost, i Mordor…
Wacom är som ni kanske vet världens ledande producent av ritplattor och ritbord, tryckkänsliga plattor som tillsammans med en medföljande “penna” möjliggör en intuitiv ersättning till datormusen, där man helt enkelt “ritar” på plattan ungefär som man ritar på ett papper. Jag har länge gått och suktat efter en sådan, då tecknande på dator medelst mus är en rent hiskelig upplevelse som helst undviks.
Med sin produktserie Cintiq har man dock uppfunnit en rent fantastisk produkt. Man har helt enkelt kombinerat sin ritbrädesteknologi med en tryckkänslig skärm och simsalabim så har man en skärm som man kan rita direkt på! En evolution som inneburit en revolution för grafiska konstnärer världen över! Detta har alla möjligheter att vara precis lika intuitivt och effektivt som att rita på papper, med alla den digitala världens möjligheter tillgängliga på enklast möjliga sätt. Inget mer ritande på en liten grå plastplatta på bordet medan ögonen stirrar på datorskärmen.
Det finns bara ett litet problem: priset. Den lilla varianten går loss på dryga 10000kr, den stora på ungefär det dubbla. Huvva! Det är till att hoppas på konkurrens och prisfall – eller rika, givmilda änkor.
Under åren har jag testat alla stora gratis antivirusprogram som finns, inklusive AVG Anti-Virus, Avast! och nu senast Microsoft Security Essentials, men har alltid gått tillbaka till Avira AntiVir. Det har aldrig släppt igenom ett endaste virus, och är enligt min egen erfarenhet det överlägset snabbaste av programmen. Min dator är ingen superburk så det är därför viktigt för mig att ha ett antivirus som slöar ner datorn så lite som möjligt, och där har ingen kunnat slå Avira.
Gratisversionen av Avira Antivir är som sagt gratis mot att man vid varje automatisk uppdatering får upp ett litet fönster som uppmanar till köp av betalversionen. Nu har jag dock gjort slag i saken och valt att köpa betalversionen Avira AntiVir Premium. För bara några kronor i månaden får jag nu ett ännu bättre skydd, inga betalningsuppmaningar och supersnabba uppdateringar. Bara att njuta av det snabba skyddet med andra ord.
Och nej, jag får inte betalt för att skriva det här – jag gillar helt enkelt programmet.
Hur känner du för att faktiskt betala för en del program?
![[4/5]](http://tankarochmer.files.wordpress.com/2008/08/betyg40.gif){kind=small}
Betyg: 4 av fem.
Under åren har jag testat alla stora gratis antivirusprogram som finns, inklusive 
Loading ...
Senaste kommentarerna