Maiburogu

I dag inleds så tyvärr årets vargjakt, och bortskämd okunnig stadsbo som jag är önskar jag vargarna all lycka och de blodtörstiga jägarna all olycka. Ingen människa har mig veterligen dödats av varg på fruktansvärt många år och jägare som gnäller över förorsakade jakthundar borde kanske ha riskerna klara för sig när de släpper dem lösa i det vilda. Självklart försvarar sig vargen om en gullepluttevovsing kommer och attackerar den i dess revir.  Sverige får europeisk kritik, men högerregeringen håller fast vid sin linje. Man får anta att det finns ett antal jägare i riksdagskorridorerna och bland storfinansen…

Och ja, bilden ovan skulle säkert uppröra mången politiskt korrekt nymoralist (Djurporr! Barnporr?! Åh herre Gud i himlen!), men det bryr jag mig inte om. Inga pixlar eller tecknade fantasifigurer skadades i postandet av detta inlägg – lägg er energi på verkliga världsproblem istället.

I dag åkte så slutligen ljusstake och stjärna väck ur fönstren, för att signalera att julen är över för den här gången. Lika bra det, förresten, då de egentligen är lite för uppenbart kristna symboler för min smak – jag skulle hellre ha lysande tomtar eller renar eller så i fönstren, om jag nu bara kunde hitta några snygga sådana. Jag ser inte julen som något särskilt kristet, eftersom julen ju ursprungligen var en (dålig) approximation av vintersolståndet, ämnad att markera att vi nu åter går mot ljusare och varmare tider. En högtid som i dessa upplysta(?) tider i mitt tycke kan firas bättre med moderna traditioner som tomtar, renar och ofantliga mängder god mat än med kristen symbolik.

Jag hittade detta citat av Takayoshi Koda, scenarioförfattare och PR-planerare i Tokyo, och jag återger det här nedan översatt till svenska eftersom jag och flera med mig har sagt samma sak i flera år.

“Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Japan är inte ett efterblivet land där pornografin löper amok; Tvärt om är Japan ett föregångsland där damer och herrar kan stilla sin sexuella lust utan att besvära någon, eftersom vi förmår skilja på vad som är tvådimensionellt (teckningar) och vad som är tredimensionellt (verkliga människor). Vi skall inte ta efter resten av världen – världen borde lära av oss. Inte minst brottsstatistiken visar detta.”

Med andra ord: tecknad porr är harmlös och skadar ingen annan och är därför något bra, och det är därför fel att tecknad japansk pornografi på senare tid kommit under attack från moralister (till stor förvåning beslöts i förra månaden att i Tokyo förbjuda material som uppmuntrar till olagliga eller omoraliska sexuella aktiviteter, något som jag varit för nedstämd för att ens orka blogga om). I Japan av alla ställen! Totalt vansinne. Censur. Nymoralistisk sexualskräck. Jag anar diplomatiska påtryckningar av amerikanskt slag…

Konst är inte verklighet. En pornografiskt teckning är inget övergrepp – oavsett ålder på de inblandade – och skall därför inte heller vara olaglig, lika lite som våldsamma serier, filmer och böcker skall ses som våldsbrott. Människor som i sin moralpanik inte förmår skilja mellan fantasi och verklighet tycker jag seriöst borde lugna ner sig och fundera över sin toleransnivå. (Nu fick jag bita mig i tungan för att inte använda betydligt mer svavelosande uttryck ;)).

För mer om min åsikt om detta, se exempelvis mitt inlägg ”Jag är en brottsling”.

“Sketch everything and keep your curiosity fresh.” Sanna ord, och det enda sätt som fungerat för mig när det gäller att skaka av sig så kallad “artist’s block” (teckningsblockering?). Börjar man ett konstverk med allt för stort allvar och allt för hög ambitionsnivå är risken uppenbar att man begränsar sin kreativitet och får slåss med sin prestationsångest. Ett slag som kan vara förlorat innan man ens börjat.

Meh. Det är tyvärr så jag känner det för närvarande, om allt. Apatisk. Uttråkad. Tämligen likgiltig. Vintersolståndet har kommit och gått. Inget bloggat. Julafton har kommit och gått. Inget bloggat. Nyår har kommit och gått. Inget bloggat.

Jag känner igen tecknen, och vet att om jag skulle ta ett psykologiskt test så skulle diagnosen bli “depression”. Jag känner (eller snarare inte känner) så här ibland. Större delen av vintern faktiskt. Jag bara ser dagarna passera revy och önskar att det skulle gå snabbare. För vad är väl ett liv utan känslor.

Läsa något? Meh.
Teckna något? Meh.
Lyssna på radio? Meh.
Se en film? Meh.
Spela något spel? Meh.
Lära mig något? Meh.
Tala med någon? Meh.
Blogga? Stånk.

Åh vad jag längtar efter att läsa lite böcker! Det är flera månader sen jag läste ut en bok senast. För tillfället tar praktiken för mycket energi och lämnar mig med för mycket huvudvärk för att jag skall orka ta itu med något större läsprojekt, men förhoppningsvis återvänder krafterna snart. 🙂

Ja skall man se på det inträffade med brutal och kanhända lite pubertal logik så kan man ju se det som att vi nu har en idiot mindre att oroa oss över. Skall man se lite mer finstämt och nyanserat på det (och det skall man nog) så har vi nu en störd och förmodligen mycket olycklig och marginaliserad individ mindre; En individ som efter flykten från Irak till Europa troligen med stegrande upplevd vanmakt och sorg funnit sig stående utanför samhället, med rasism och en språk- och kulturbarriär mellan sig själv och det land han hamnat i. En man som i sin frustration lockats av den extrema religiositetens enkla budskap och löfte om att – på sitt sätt – kanske kunna göra någon skillnad i världen, om än på ett fruktansvärt dumt sätt… Ja, nu spekulerar jag ju bara, men ändå.

Hur som helst är det mycket tråkigt att han slängt iväg sitt liv så totalt i onödan, lämnandes såväl fru som barn efter sig. Han borde ha fått professionell hjälp av psykiatrin, för att lära sig hantera sina destruktiva tankar, för att lära sig må bättre och kunna leva ett bättre liv både för sin egen, för sin familjs och för samhällets skull.

Vi lever i en sekulär stat och vi skall och får inte böja oss för religiösa extremisters krav. Vi skall inte rucka på yttrandefriheten oavsett vilka krav eller önskemål vi än får. Yttrandefriheten är som jag ser det något av det viktigaste och finaste vi har, som är lika inför alla och som bidrar till ett öppet och fritt samhälle, och är inget vi skall tumma på – snarare bör den utökas. Konstnärer, författare och alla vi andra skall ha rätten att uttrycka oss utan att behöva vara rädda för repressalier från religiösa extremister på olika håll i världen. Inte heller skall vi skrämmas till att lämna Afghanistan – viker vi oss för hot och utpressning kommer bara deras krav att trappas upp.